Marilyn Monroe
Många gillar ju Marilyn Monroe, men jag har varit ett superfan i mer än 10 år nu. Varför, frågar folk ibland? Varför fastnar man så för en filmstjärna som dog för mer än 50 år sedan? Jag vet ju inte varför "man" gör det, men jag har mina skäl.
Först och främst är det faktiskt i första hand stillbilder av Marilyn som fångar mig. Jag kan titta på dem i evigheter; på stillbilder är hon så oerhört uttrycksfull, en ännu skickligare skådespelare än på film. Titta bara på bildserierna här nedan - på den översta (av Richard Avedon, 1957) poserar hon med sin man, Arthur. Arthur sitter liksom bara där och gör sitt fotofejs. Marilyn lyckas projicera ungefär lika många personlighetsdrag och känslostämningar som det finns bilder. Samma sak syns på de två understa (av Ben Ross, 1952 och Philippe Halsman, 1954).
Sen handlar det faktiskt om något så banalt som hennes skönhet. Hon hade ljuvliga ansiktsdrag och jag älskar närbilder som den nere till vänster, ur samma Halsman-serie som ovan. Helt överjordiskt! Men hon hade också en förmåga att liksom dra till sig allt befintligt ljus när hon fotograferades tillsammans med många andra människor. På de två andra bilderna (överst av Eve Arnold, 1956 och nere till höger av Ben Ross, 1952), som är tagna vid pressträffar. Ibland tycks hon nästan ha varit självlysande.
Men jag älskar många av hennes skådespelarinsatser också. Hon var en fantastisk komedienn! Några av mina favoriter är scenen i The seven year itch (överst; hade premiär 1955) där hon för första gången är hemma hos sin granne, i princip hela Gentlemen prefer blondes (nere till vänster; premiär 1953) och scenerna i The prince and the showgirl (nere till höger; premiär 1957) där prinsen fyller henne med champagne och försöker förföra henne. Hon typecastades till förbannelse men är magnifik när hon spelar brallorna av diverse stela, överspelande manliga skådespelare.
Hon gjorde grymma insatser i ett fåtal icke-komiska dramaroller också. Till höger spelar hon en psykiskt sjuk ung kvinna i Don't bother to knock (premiär 1952) och till vänster en desillusionerad nyskild kvinna i The misfits (premiär 1961 - hennes sista fullbordade film). Hon är hjärteknipande i båda filmerna. Hon hade en förmåga att spela över en smula i dramatiska roller, men i vissa scener är hennes framställning så sann och gripande att jag får tårar i ögonen; i synnerhet scenerna där hon får förmedla ångest och smärta.
Jag beundrar också hennes styrka och mod. Hon gick från barnhemsunge och barnbrud till världens största filmstjärna, till stor del för alldeles egen maskin. Nere till vänster håller hon en presskonferens i februari 1956 där hon pratar om sitt beslut att lämna Hollywood vid årsskiftet 54/55 och bo i New York ett år och helt enkelt vägra arbeta om hon inte fick bättre villkor. Hon begick ju tekniskt sett kontraktsbrott, men hon vann. Det finns en filmad sekvens av en intervju från den presskonferensen, när Marilyn är där för att prata om sina karriärmässiga utsikter och framgångar men reportrarna envisas med att ställa frågor om hennes yttre. Min favoritdel är när en reporter anmärker att Marilyn hade mer urringade kläder sist de såg henne, och är detta den nya Marilyn? "I'm the same person, but it's a different suit", replikerar Marilyn rappt med ett rart leende.
Bilden till höger är tagen 1957 i Washington DC dit hon hade följt med sin man Arthur när han stod anklagad för "antiamerikanska aktiviteter" därför att han misstänktes ha kännedom om några som ingick i kommunistiska grupperingar, men vägrade tjalla. USA var om möjligt ännu mer antikommunistiskt då (strax före Kalla Krigets utbrott) än idag, men Marilyn tog risken och använde sitt inflytande som filmstjärna genom att öppet säga att hon stöttade sin man i hans beslut att utöva sin rätt att tiga.
Sedan är det förstås svårt att inte fastna för mysteriet Marilyn Monroe. Vem var hon, och vad är egentligen sant gällande hennes liv och död? Det finns så mycket information, men så lite vi egentligen vet (bild av Allan Grant, juli 1962 - några veckor innan hon dog).
