Förskolebesök
Idag har vi varit och hälsat på hos en förskola där Bollen har blivit erbjuden plats. Det kändes bra! Rimlig storlek på barngruppen, pedagogisk medvetenhet hos personalen, egen gård, mycket utevistelse, flexibilitet runt längden på inskolning. Vi kommer att tacka ja. Han ska börja skolas in i mitten av januari, när han är knappt 16 månader.
Och jag blir stolt över mitt barn, och lite över mig själv också. Jag har alltid försökt vara en "nära förälder", efter bästa förmåga. Försökt följa mitt barns behov, alltid ge så mycket närhet han vill ha. Samsover, ammar fortfarande fritt (fast nu äter han rätt mycket fast föda också), använt sjal/sele när han i perioder inte har trivts i vagnen. J är lite mindre "medveten" än jag, men är också väldigt lyhörd för Bollens signaler och kommunikationsförsök. Låter honom ofta somna i famnen dagtid när han vill det.
Jag har ofta fått kommentarer från folk gällande mitt förhållningssätt till Bollen och mitt sätt att utöva föräldraskap, antydningar om att jag gör honom osjälvständig och klängig och knyter honom till mig på ett osunt sätt. Och så är han världens tryggaste och mest frimodiga unge! När jag satte honom på golvet i förskolans lekrum kröp han omedelbart iväg och började utforska leksakerna. Interagerade oförskräckt med de andra barnen, kröp upp i pedagogernas knän. Pedagogen som visade oss runt kommenterade att han verkade väldigt företagsam och uppmärksam på sin omgivning. Ja! Göra honom klängig, my ass. Han har aldrig behövt tvivla på sina föräldrar, och därför är han trygg med att krypa i väg på egen hand. Det känns så skönt att få bekräftelse på det jag trodde på.
