För nöjd?
För några veckor sedan skrev jag om att jag inte trivdes med föräldraledigheten. Att jag mådde dåligt av den, att jag mår hundra gånger bättre nu när jag jobbar. Och att det kanske kan uppfattas som kontroversiellt! Men vet ni vad som mer är kontroversiellt? Att jag är så jäkla nöjd nu.
När jag är hemma från jobbet njuter jag av varje sekund med min son. Vill hinna umgås så mycket som möjligt på kvällarna innan han somnar, och på helgerna känns det oerhört värdefullt att ha hela dagar med honom. Älskar att sova bredvid honom på nätterna så jag får ha hans lilla kropp nära mig så mycket som möjligt, vara intill honom när han vaknar. Det bästa i världen är Bollen när han just har vaknat för dagen - han är så glad över att vara vaken!
Jag är inte särskilt sugen på att lägga tid på att göra saker som innebär att jag inte är med Bollen. Mina föräldrar och svärföräldrar erbjuder sig titt som tätt att ta honom över natten så jag och J kan få en kväll för oss själva, sova ostört, men jag vill inte. Jag är inte redo. Och det är okej, för det är inte bråttom.
I teorin kan jag längta efter att dricka vin med tjejkompisar, träna på gym flera dagar i veckan, umgås med J utan tidspress, sova ostört, men jag längtar inte tillräckligt mycket för att det ska vara värt att offra tid med Bollen. Jobb och familj räcker så himla bra för mig just nu. Och det är okej.
