Att föda hemma
Jag är nu gravid i vecka 14, och jag vill föda det här barnet hemma. Jag har inte skrivit om det här tidigare, men så är det.
Cissi Wallin (http://blogg.mama.nu/cissiwallin/2017/02/14/foda-hemma-trenden/) skriver ett ganska raljant (i vanlig ordning; jag gillar ofta hennes stil men blir såklart irriterad när jag själv känner mig "angripen", hehe) blogginlägg om att föda hemma. Jag blir extra provocerad för att jag har fått den ungefärliga andemeningen i hennes inlägg slängd på mig så många gånger: att folk som vill föda hemma är verklighetsfrånvända egoistiska hippies som är villiga att riskera sina barns liv för att få lukta på rökelse och låtsas att de är Urmodern i en uppblåsbar förlossningspool. Den bilden känns för mig så fruktansvärt främmande, och det gör mig arg att man tar för givet att jag är lite dum i huvudet.
Varför vill jag föda hemma då?
Jo, så här. Jag kan min kropp och mitt huvud. Att vara avspänd och våga lyssna in mig själv sitter långt inne för mig och kräver mycket i fråga om att befinna mig i en miljö och bland människor som får mig att känna mig trygg. Jag är väldigt introvert, socialt ängslig och högkänslig. Känner jag mig inte trygg låser jag mig, fysiskt och psykiskt.
Under min första förlossning stannade värkarbetet av väldigt i samband med att vi bytte miljö och åkte till sjukhuset. När det kom igång igen ville jag vara uppe och gå för att det var skönare, och när personalen sa åt mig att jag borde ta ett bad och vila för att ha krafter över när jag skulle föda vågade jag inte hävda mig fast jag ville utan gjorde som de sa. Och värkarna stannade av igen. Sen tog de hål på hinnorna för att få fart på värkarna igen och gav mig senare oxytocin, och då blev värkarna så intensiva så snabbt att jag inte stod ut utan bad om EDA. Och blev värksvag i utdrivningsskedet. Lät barnmorskan bestämma vilka ställningar jag skulle vara i, funderade inte ens på vad jag ville. Tryckte till sist ut min son efter att krystvärken hade avtagit, för att slippa sugklocka. Kände mig förlöst, inte som om jag hade fött, om ni fattar.
Har i efterhand tänkt mycket på vad som skulle krävas för att jag skulle våga lyssna på min kropp, göra vad den säger åt mig i de ställningar som känns bra. Svaret: trygghet. Jag behöver vara hemma hos mig. Jag vill ändå ha medicinsk expertis i närheten, så jag har kontaktat två erfarna hembarnmorskor som har gått med på att assistera mig. De kommer att göra två hembesök innan förlossningen, så jag kommer att få tillfälle att prata med dem om förväntningar och undringar. Jag kommer att veta: HÄR kommer jag att föda, och DE HÄR personerna (barnmorskorna och J) kommer att finnas hos mig. Ingen ovisshet gällande omgivningen. Och det känns så skönt!
Hur tänker jag om riskerna då? Jo, för att Stockholms landsting ens ska godkänna att jag föder hemma behöver jag uppfylla ett antal kriterier. Jag måste bo nära ett sjukhus, jag måste vara en frisk omföderska vars tidigare graviditet och förlossning har varit okomplicerade, och min nuvarande graviditet måste förlöpa som ett skolboksexempel på en normal och frisk graviditet. Förlossningen måste starta spontant, inte för tidigt eller för sent, barnet måste ligga med huvudet nedåt och det måste vara enkelbörd. Bryter graviditeten mot något av det här kommer jag ändå att få föda på sjukhus.
Om jag uppfyller kriterierna in i det sista kommer jag alltså under förlossningen att ha två erfarna barnmorskor hos mig. Om någon av dem upptäcker att någonting verkar konstigt kommer vi att ringa en ambulans omedelbums, eftersom jag inte är helt dum i huvudet. Jag bor nära flera stora sjukhus. Om jag uppfyller alla de där kriterierna har dessutom alla studier som har gjorts på planerade hemförlossningar i Sverige (som är svåra att forska om eftersom de är lite för få för att få statistiskt försvarbara resultat) tytt på att det är BÄTTRE att föda hemma än på sjukhus. Friska omföderskor med lågriskgraviditeter blöder och går sönder mindre och har mer positiva förlossningsupplevelser än kvinnor ur samma kategori som föder på sjukhus. Eftersom man är bra på att skicka folk till sjukhus när det trots allt behövs är barnen som faktiskt föds hemma dessutom friska, med bra apgar-poäng.
Så jag är inte rädd, och jag är inte dum i huvudet.