Balans
Ja, det blev ju ett långt uppehåll. Jag tänkte nog att jag la ner bloggen där. Varför? Jag trivdes inte med tillvaron alls. Som mammaledig. Får man säga det? Jag avskydde att vara hemma hela dagarna, jämt ha fläckiga kläder. Trivdes inte med att utöva föräldraskap 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Kände mig oproduktiv, sunkig, instängd. Lite identitetsförvirrad. Och kände mig dessutom som en dålig person som kände så. För jag älskar ju mitt barn! Mest av allt! Det gick ut över min relation med J, gjorde mig sur, nedstämd och missnöjd, och gjorde att jag drog mig för att umgås med folk eftersom jag aldrig hade något att prata om utom det jag gjorde hela jäkla dagarna. Och jag hade verkligen ingen lust att skriva om det.
Men den 1 augusti började jag jobba. J tog semester två veckor innan det för att göra övergången mjukare för honom och Bollen. Jag hade fasansfull ångest de första veckorna. Vad gjorde jag egentligen mot mitt barn? Var jag en hemsk egoist som gick tillbaka till heltidsjobb när mitt barn var 10 månader? Men sen vände det, och nu mår jag så himla bra.
Det låter klyschigt och fånigt, men jag älskar mitt liv så mycket just nu. Jobbet känns roligt och utmanande och alldeles lagom krävande, och jag ÄLSKAR att komma hem till min lilla familj på kvällarna och helgerna. Älskar att vara mamma till Bollen och sambo med J. Det kunde liksom inte ha varit bättre.
Betyder det att jag är en dålig människa, för att jag mår bättre när jag inte umgås med mitt barn dygnet runt då? Har jag dåligt samvete? Nej, faktiskt inte. Bollen är med sin pappa på dagarna och har det hur bra som helst, och jag är fullt övertygad om att moder natur inte avsåg att folk skulle leva som vi gör: två människor med ensamt ansvar för ett litet barn, många timmars resa från sin släkt. Och skit samma, egentligen. Jag mår bra, och det gör mig till en mer närvarande mamma när jag är hemma. Det räcker.
Välkommen tillbaka! Det gäller att hitta sin egen väg och lita till magkänslan. De som trivs med att vara hemma på heltid får gärna vara det, men precis som du tillhör jag den skara mammor som gärna vill arbeta OCKSÅ. Jag vet inte om det är en fördom men ibland inbillar jag mig att papparollen är lite mer flexibel - det ses som självklart att det både finns karriärpappor och hemmapappor, men för mammorna måste livet pausas helt för att man inte skall bli betraktad som avvikande (och om ingen annan dömer en gör man det förmodligen själv...)