The ides of March
Ja, min lilla vårkris fortsätter. Igår tog jag en långpromenad med en vän, och det var så LJUVLIGT att få prata ordentligt med någon liksom. Jag hatar att leva så här, som så många gör. Som vi gör. I små lägenheter i städer där vi inte känner våra grannar, långt borta från släktingar och nära vänner. Jag vill bo i en liten by, nära nära alla jag känner och älskar. Möjlighet till egen sfär förstås, men med ständig tillgång till axlar att gråta ut mot, möjlighet till avlastning, till förståelse, till utbyte. Och möjlighet att kunna erbjuda dem jag älskar allt det där! Jag har J såklart, men han är en enda person. Han är inte alla andra som jag älskar och som jag träffar alldeles för sällan.
Och Bollen vaknade 4 idag (han har vaknat galet tidigt de typ 2 senaste veckorna) och jag är så trött att hjärnan inte riktigt fungerar. Borde jobba nu men jag är för trött för att liksom klara att tänka klart tankar. På fredag ska vi åka och hälsa på mamma. Det blir mysigt såklart, men verkligen inte vilsamt. Får en liten ångestknut vid tanken på att åka tåg med Bollen utan att ens ha amningen, som jag alltid har haft tidigare.
Och ja, här får ni en bild med skymt av bulan (samt vardagsstök och trött-blekt ansikte). Rutin-ultraljud imorgon. Bilden hamnade på sniskan va? Bah. Jag pallar inte fixa.
