Så ljuvligt
Jo, helgen var ju helt underbar. Vi har ätit en massa mat, promenerat, suttit och druckit kaffe och pratat i timmar - ja, det är väl det. Skrattat och gråtit. Vi har mest varit. Jag älskar att vi känner varandra så väl att alla vågar visa sina dåliga sidor såväl som sina bra. Och jag älskar att alla alltid drar sitt strå till stacken; utan tjat och gnat gör alla sin del av att laga mat, diska, städa och så vidare. Det är ingen som försöker komma undan. Det blir så mycket mer friktionsfritt på det sättet.
Självklart tog jag inte så många bilder som jag tänkte, och av dem jag tog kan jag inte använda så många här eftersom jag bara skulle få censurera en jäkla massa ansikten, och då känns det liksom meningslöst att ens lägga upp dem. Lägger upp ett par stycken ändå; Bollen vaknade sin vana trogen 5:30 ena morgonen och 5 den andra, så det blev alltid några ensamma timmar där på morgonen innan de andra masade sig upp. En av tjejerna hade med sig sina två corgihundar, så det var de, jag och Bollen. Här sitter Bollen och en av hundarna och väntar på att jag ska göra något mer underhållande än att plocka i köket:
En annan av tjejerna hade ju med sin bebis också; Bollen är 7,5 månader nu och den andra bebisen är 3,5 månader, och det var så roligt att se skillnaderna! Jag passade båda bebisarna en stund medan den andra mamman tvättade håret. Bollen kunde inte bestämma sig för om han var mest intresserad av bebisen eller av tvättrådslappen på babysittern, och jag höll mig i närheten för att se till att han inte försökte riva ut några ögon eller så.
Hemresan sög. Första etappen av resan var tåg ner till Göteborg, och sen bil därifrån, och på ditvägen åkte vi MTR Express. Jag älskar MTR! Bra priser, smidigt biljettsystem, bekväma, rymliga säten - och fräscha toaletter med användarvänliga skötbord! Och så går det ju snabbt.
På hemvägen åkte vi en sån där SJ-dubbeldäckare som tar hundra miljoner timmar, stannar i varenda byhåla mellan gbg och sthlm och tar omvägen runt Västerås. Det finns heller ingen bistro, och när vi frågade om tåget skulle göra ett längre uppehåll någonstans så man kunde hinna av och handla något blev vi avsnästa. Och det här är tågets enda skötbord. För att kunna fälla ner det var man tvungen att också fälla ner handikapps-stödet vid toalettstolen, och då gick det ju inte att stå framför skötbordet. Jag fattar att utrymmet är begränsat, men när MTR lyckas så mycket bättre med det här måste man liksom dra slutsatsen att SJ helt enkelt rationaliserade bort bekvämligheten för folk med småbarn. Vi tog SJ för att de har fler avgångar än MTR på söndagar, men nu blir det nog inte SJ någon mer gång på den sträckan
Så irriterande med skötbordet! Tråkigt när en härlig helg får ett mindre härligt slut!