BarskErika

Dessie (http://www.dessies.com/2016/04/30/vanta-stopp-har/) skrev häromdagen på sin blogg om det problematiska i att vissa kvinnor säger att de "lämnar bort" sitt barn när de menar att de lämnar barnet ensam med sin pappa. Om jag förstår det rätt diskuterar hon detta som symptomatiskt på ett större problem där pappor ses som mindre självklara och dugliga föräldrar än mammor. Hon säger också att man inte kan vara för jämställdhet om man resonerar på det sättet. Och där blir jag ruskigt bekymrad över hennes kategoriska sätt att resonera.

 

Jag håller med Dessie i mycket. Det är sjukt problematiskt att hela samhället förutsätter att kvinnor liksom automatiskt är bättre föräldrar än män och att man därmed kan ha mycket högre förväntningar på deras föräldraskap. Sjukt problematiskt! Men. Det finns förväntningar och förhoppningar och så finns det verkligheten.

 

Innan Bollen föddes hade jag bestämt mig. Även om jag lyckades helamma skulle jag och J minsann bli jämställda föräldrar! Han skulle umgås så mycket det bara gick med bebisen, bada, rapa, byta blöja, gosa och busa. De skulle bonda! Bebisen skulle vara lika trygg med honom som med mig! Det handlar ju bara om att bestämma sig och prioritera. Sjukt beskäftig och självsäker var jag.

 

Och så föddes han, och ville amma hela tiden, inte alls ca var tredje timme som de sa på BB. Han ville helst snutta sig till sömns också, och helst aldrig vara utan kroppskontakt. Annars skrek han. Och jodå, J rapade, bytte blöjor, vaggade och vyssjade. Han gick barnvagnspromenader så jag fick sova. Men hur mycket han än gjorde allt det där kunde inte den tid han tillbringade med Bollen mäta sig med den tid jag tillbringade med honom i och med amningen, särskilt inte sen när han gick tillbaka till att jobba heltid och jag var kvar hemma. Men dela på föräldraledigheten då? Ja, men helammar man är det sjukt opraktiskt att jobba samtidigt. Det faktum att Bollen oftast somnade i min famn, och dessutom kom att förknippa min doft med höjden av trygghet och tillfradsställelse - amning - gjorde att det snart var mycket lättare för mig än för J att natta och trösta. Det var oundvikligt, och berodde inte på att jag "inte lät" J ta hand om sin son. Tvärtom, jag propsade verkligen på det. Och han ville. Men vad gör man när bebisen skriker och skriker och man är så himla trött och frustrerad och vet att den magiska tutten kan få honom tyst på en sekund även om han inte direkt är hungrig? Framhärdar man för att låta pappan och bebisen "hitta sitt eget sätt"? Nej. Man gör det som funkar för att trösta sitt barn och behålla sin mentala hälsa hjälpligt intakt. I alla fall gjorde vi det.

 

Så första gången jag lämnade hemmet utan Bollen och gick för efterkontroll på mvc ungefär en månad efter födseln kändes det som om jag lämnade bort mitt barn, även om han var hemma med sin pappa. Jag är passionerad feminist och tycker att jämställdhet är oerhört viktigt, men just då brände det i bröstet av ångest över att lämna bort mitt barn den timmen jag var borta.

 

Nu för tiden är J och Bollen ensamma ett par, tre timmar i stöten minst en gång i veckan, och det går oftast hur bra som helst. De har en egen, fin relation, och J har sina egna strategier i hur han tar hand om och förhåller sig till vårt barn. När jag börjar jobba igen i sommar kommer J att vara föräldraledig i ett halvår innan Bollen börjar förskolan. I helgen sov de tillsammans utan mig i tre nätter, och efter en stökig första natt gick det hur bra som helst. Ibland måste det bara få ta den tid det tar. Och jag tycker att det är fel att skamma föräldrar för att de gör det som fungerar. Det som hjälper dem att ta sig igenom de där första skakiga månaderna.