BarskErika

Okej, nu tänker jag go off lite. Ni vet hur man snackar om utseendefixering runt kvinnors kroppar? Det eskalerar när man blir gravid. Eller det kanske bara var jag som hade den upplevelsen, men jag tvivlar starkt på det. Så fort jag blev gravid blev det liksom okej att kommentera min kropp på ett sätt man aldrig hade gjort innan jag blev gravid. Min viktuppgång, formen på min mage, min kosthållning, livsstil i största allmänhet fick jag frågor, beröm och kritik för. Jag gjorde liksom inget! Jag blev gravid, levde sen ungefär som vanligt, och min kropp genomdrev en massa förändringar bortanför min kontroll och, verkade det som ibland, bortanför fysikens och den mänskliga anatomins lagar. Jag fick alltså inte beröm och kritik för prestation eller avsaknad av prestation, utan för något jag kunde kontrollera ungefär lika mycket som formen på min näsa. Det kändes högst märkligt.

 

När jag sedan hade fött min bebis och började känna att jag kunde ta en längre promenad utan att det kändes som om jag skulle föda ett barn till letade jag möjligheter att börja träna igen. Obs inte för att forma bootyn eller magrutorna eller något sånt tjafs. Jag ville bara ha ett tättslutande och fungerande underrede, en smärtfri rygg och en allmänt frisk och välfungerande kropp. Men all mammaträning verkade bara fokusera på att man skulle "bli av" med mammamagen, mammakilona, mammakroppen. Jag tittade på min bebis som sov bland hudvecken hos min nya mammamage, mina nya mjuka mammabröst och såg inget jag ville bli av med. Hittade till slut ett opretentiöst, tillåtande pass särskilt för nyförlösta kroppar som jag kompletterar med promenader och lite yoga. Kroppar som har burit barn har redan presterat något oerhört. De ska tas om hand, inte bestraffas.