BarskErika

Har varit på mamma-bebis-träning nu på förmiddagen, ett pass som är anpassat för folk som har varit gravida och fött barn relativt nyligen och där man får ha med bebis in i salen. Man lägger helt enkelt en träningsmatta framför step-brädan, en filt och lite leksaker ovanpå och så får avkomman ligga där medan man tränar. Guld för oss som inte känner oss bekväma riktigt ännu med att använda gymmets barnpassningstjänst. 

 

Högt i tak är det liksom, bebisarna får styra. Någon ammar, byter en blöja, hindrar sin krypbebis från att riva ner vikter från ett ställ, kör delar av träningen med bebis i famnen, etc. Man gör det som funkar. Bollen skötte sig helt okej idag. Mot slutet tappade han det lite och fick sitta på min mage alt i mitt knä under de avslutande knip- och stretchövningarna. Nu sover han som en klubbad oxe i min famn, som om det var han som tränade. 

 

Och jag tänker: att släpa sig till gymmet kan ju vara svårt med de bästa av förutsättningar. Och det här är kvinnor vars kroppar har varit med om något av det tyngsta en kropp kan vara med om. De flesta är troligen undersövda. De är antagligen ensamma med bebisen dagtid. De kör hela apparaten med att klä på bebis, packa tränings- OCH skötväska, ta sig till gymmet, packa upp vad de behöver och plocka fram redskap med ett litet barn på ena armen, genomför ett träningspass samtidigt som de ser till att hålla sin lilla guldklimp på hanterbart humör. Sen hystar de upp barnet på höften igen, plockar undan efter sig och går hem mot ett osäkert öde gällande möjlighet att äta och duscha efter passet. Superkvinnor, säger jag.