BarskErika

Det här med tandsprickning, sömn, etc. Jag och Bollen var på BVC på tandinfo för en vecka sedan. Tandsköterskan tittade på hans mun och gissade att tand 3 och 4 nog kommer att titta fram om någon månad eller så. Någon månad eller så! Han är sjukt krävande just nu och jag börjar verkligen känna av den här eviga sömnbristen.

 

Dagtid är han dels frustrerad över tandsprickningen och vill gärna gnaga/suga på saker hela tiden, och dels rastlös och stingslig eftersom han blir mer och mer medveten om sin kropps möjligheter och omöjligheter. Han vill så gärna kunna sitta upp, förflytta sig för egen maskin och använda händerna på ett mer avancerat sätt, men det går ju inte riktigt än. Han är jättenära alla de där grejerna, men han är inte riktigt där än. Och det gör honom upprörd och leder till att han kräver tät och ständig omväxling (dvs att jag outtröttligt byter mellan att sätta honom i barnstol med leksaker på brickan som behöver plockas upp från golvet med jämna mellanrum, lägga i babygym, sjunga, läsa saga, bära omkring, etc etc).

 

Han har dessutom ruskigt svårt att komma till ro och somna. Amma till sömns GÅR inte dagtid längre, för han bara viftar och skruvar på sig och och biter mig i tuttarna med sina sylvassa små tänder. Det enda som går är att promenera LÄNGE med vagnen. Om vi inte har varit på sångstund på öppna förskolan eller på mamma-bebis-träning så han är helt utmattad av alla intryck, för då kan sjalen eller tutten funka också.

 

Nattetid har han likaledes svårt att somna, och sedan vaknar han varje-varannan timme och gråter otröstligt om han inte får tutten, och däremellan sover han oroligt, gnyr och sprattlar tills han väcker sig själv om jag inte ligger så nära att vi har kroppskontakt, och då sover jag dåligt eftersom jag blir rädd att klämma honom. Och sen vaknar han, oftast mellan 4 och 5, och är pigg som en lärka. 

 

Hur länge ska det vara så här? Hur ska man hantera det? Det känns liksom som om jag balanserar på psykosens gräns när jag inte får sova, måste vara så fruktansvärt engagerad hela dagarna för att hålla honom från ett raseriutbrott, och de stunderna han sover kan jag inte sitta och slappna av eftersom jag måste vara ute och promenera. Nu är J ute och går med honom och jag är ensam hemma och äter second breakfast (första åts vid ca  6 efter blöjbyte och dusch). Om någon läsare har något tips eller uppmuntrande ord tas de tacksamt emot.