BarskErika

Jag har ju nämnt tidigare här att jag hade anorexi som tonåring. Första gången jag blev rädd för att bli tjock gick jag i 6-årsgrupp fortfarande. Första gången jag drog parallellen smal = socialt önskvärd gick jag i lågstadiet. Efter mina föräldrars skilsmässa i början av tonåren greppade jag desperat efter något att ha kontroll över och hittade min kropp och mitt ätande. Jag ljög, smög och fifflade för att inte min familj skulle lägga sig i. När min mens försvann och mina skolresultat blev så dåliga att lärarna ringde mina föräldrar lyckades mamma få in mig på anoreximottagningen på ett stort sjukhus. Vid mitt första besök där sa läkaren att jag var tvungen att välja mellan att dö eller gå upp i vikt, och jag tyckte spontant att döden kändes mindre skrämmande. Men jag valde ändå att inte dö, och efter något år av samtalsterapi friskförklarades jag.

 

För mig är anorexin lite som en beroendesjukdom. Jag är "nykter" nu, men anoreximonstret, som min pappa döpte till Fjollan, kommer kanske alltid att finnas i mig, alltid bli lite starkare och farligare när jag är svag. Jag är mycket starkare än hon nu, även när jag mår dåligt, men död är hon inte. Fjollan är rädd för att tappa kontrollen. Fjollan litar inte på min kapacitet att göra någonting. Och Fjollan är rädd för fett - alltså, underhudsfett. 

 

Fjollan är lik vad som brukar kallas samhället på det viset. Hon säger till mig att underhudsfett är ett tecken på bristande kontroll, disciplin, karaktär. Blir jag tjock visar jag för mig själv och alla andra hur dum, lat och äcklig jag egentligen är, hur lite jag är värd. Det är bättre att vara död än tjock, är vad Fjollan säger till mig. Så det är bäst att inte ta några risker. Och hur mycket jag än avskyr det begränsar inte Fjollan sina åsikter om fett till att gälla mig; hon föraktar andras feta kroppar också. Det är bara det att det bara är mig hon i viss mån kan styra.

 

Sedan jag friskförklarades för ungefär halva mitt liv sedan har jag bit för bit separerat mig själv från Fjollan, bit för bit blivit starkare. Det har varit många bakslag på vägen, men jag har kommit långt. Nu vet jag exempelvis att jag inte klarar att begränsa min kost på något sätt, som att utesluta vissa typer av födoämnen. Försöker jag göra något annat än att äta det jag vill ha när jag vill ha det triggar jag förr eller senare igång Fjollan; för att hindra henne från att växa måste jag alltså släppa kontrollen över mitt ätande. Men jag vet också att jag kan det! Jag kan äta helt oreglerat och må bra, fysiskt och psykiskt. Den insikten var en oerhörd seger.

 

Och idag upptäckte jag att jag har vunnit ännu en seger över Fjollan. Jag var på gymmet idag, på ett gruppass med många kvinnor i min ålder och äldre. Mångas kroppar visade spår av viktuppgång och -nedgång, som kroppar gärna gör vid en viss ålder. Och när jag tittade på dem tänkte jag inte "min mage är i alla fall plattare" eller "usch så tjock hon är". Jag tänkte: "vilka starka kroppar". Vilka starka kroppar.