BLW-nojor
Det här eviga tvivlet. Jag är ju egentligen övertygad om att BLW är rätt för oss. Han älskar att få sitta och plocka med maten och smaka nya grejer (idag fick han snutta på en surkålsslamsa för första gången, gjorde fruktansvärda grimaser men ville ha mer ändå), och det känns så väldigt viktigt att hans relation till mat blir lustfylld och avspänd! Dels handlar det ju om min egen ätstörningsbakgrund. En av mina största föräldrarädslor är att föra vidare ett ätstört beteende till mitt barn. Men det är ju också så att mitt liv generellt blir mycket lättare av att Bollen är på gott humör. Verkar sjukt mycket lättare och roligare att ha ett barn som är nyfiken på mat och tycker om att äta än det motsatta!
Men om jag gör något fel? Tänk om han inte får i sig tillräckligt med järn, till exempel? Han kan ju inte äta blodpudding varje dag, och det mesta som är järnrikt eller kan berikas med hemjärn är rätt mjukt/smuligt och svårt att greppa (typ biffar, gröt, mos, etc) och då blir han otålig. Han föredrar mjuka grönsaksbitar (inte rotfrukter - de är för hala) som är lätta att hålla i och suga saften ur. Fast det är klart, mackor med jordnötssmör eller leverpastej är poppis också, och där blir det ju en del järn. Noja noja noja.
Idag prövade han pak choi för första gången. Ugnsbakad med lite olivolja. Det gick ner, men var inte lika uppskattat som favoriten paprika. Linsbiffarna smulade han bara sönder och släppte på golvet.
Lunch förflyttad till golv.