Separationsfas
Och där kom vi in i den berömda så kallade separationsfasen; Bollen blir 8 månader om ca 10 dagar, så det ligger väl i tiden. Från att ha somnat hur lätt som helst i vagnen, trivts med att umgås ensam med sin pappa ganska långa stunder och börjat kunna sova längre mellan nattamningarna vände det, liksom. Han sitter gärna i vagnen - om han är pigg. Är han trött blir det våldsamma protester. Somna vill han göra antingen i sjalen eller liggande i min famn/tätt bredvid mig med en tutte i munnen. Och det tar LÅNG tid innan det går att lirka ur den utan att han vaknar och börjar gråta. Vaknar ofta på nätterna och är ledsen och tröstas bara av tutte. Umgås med andra än mig går bra, bara jag visar mig ibland, men så fort han blir trött eller ledsen av någon annan anledning gråter han efter mig. Ja, efter mig! Så har det aldrig varit förut. Han har helt enkelt gråtit, och det har varit smidigt för mig att trösta eftersom jag har de magiska tuttarna. Men nu ålar han eller sträcker sig i riktning mot mig och gråter sin mammagråt: mömömömö låter det. Mer sugrörelser i kombination med gnäll som åstadkommer det än ett faktiskt ord, tror jag (när han är på gott humör låter han bababa).
Jahaja, så det var den nattamningsslutoffensiven, liksom. Bättre lycka nästa gång.