BarskErika

I helgen umgicks jag mycket med en nära vän som är precis i början av sin graviditet, och vi pratade mycket om förväntningar och farhågor. Och grejen med att vara förälder är ju - det är det absolut svåraste jag har gjort, men också, så ofta, det allra ljuvligaste! Här är de tre värsta, eller svåraste delarna jag kan komma på:

 

1. De första gångerna Bollen verkade sjuk och 1177 rådde oss att åka till akuten. Första gången var när vi inte visste om han hade kolik eller panikskrek i timmar i sträck av någon annan anledning. Jag var så slutkörd av sömnbrist och fortfarande helt överväldigad av alla hormoner och jag grät och ville bara gömma mig för möjligheten att något kunde vara allvarligt fel. Det är fasansfullt att älska någon så mycket när man tror att något kan vara fel (fast det har det ju hittills inte varit).

 

2. De allra första gångerna när jag skulle åka iväg någonstans med kollektivtrafiken. Jag kände mig så osäker, utsatt, stressad; vad skulle kunna gå fel? Vad måste jag ha med mig? Tänk om han skriker? Blir hungrig? (Det är fortfarande stressigt, men nu vet jag att det går att amma och byta blöja typ var som helst och har inga skrupler alls om nöden kräver det.)

 

3. Sömnbristen. Alltid. Att behöva behålla lugnet när man är så utmattad och hungrig att man själv vill lägga sig på golvet och skrika och ens lilla bebis just har bajsat så det har läckt på alla kläderna och han är också trött och hungrig och gallskriker och sprattlar därför, men man måste ändå byta blöja på hans lilla ömtåliga kropp innan man kan mata och natta. Såna situationer.

 

Det allra bästa då, det allra ljuvligaste? Sånt finns ju också.

 

1. Att få vakna varje morgon till ett litet runt bebisansikte som ler som om han just har sett det underbaraste i världen bara för att jag öppnar ögonen och möter hans blick. Och sedan rullar han intill mig och utforskar hårdhänt mitt ansikte med sina knubbiga, vassnaglade små händer, och jag bara njuter. Det är det bästa, hur jävlig han än har varit under natten.

 

2. Att amma honom när han är trött och hungrig och verkligen vill ha tutte. Han kryper intill mig och liksom gosar in ansiktet i tutten, och hans totala avslappning och tillfredsställelse känns i mig också. Det är en oerhörd känsla att kunna möta någons behov så fullkomligt som jag känner att jag gör med amningen.

 

3. När de la honom på mitt bröst efter förlossningen. Den djupa lättnaden över att ha klarat det, och det hisnande ofattbara i att plötsligt ha ett litet barn, en riktig, varm och hal liten bebis. Det går inte att beskriva.